Sällskapet Vakttornet hävdar att Jesus dog på en påle, på grundval av att Stauros inte betydde kors förrän ”senare” än Jesu tid. Detta är felaktigt, och alla bevis pekar på att Jesus dog på ett kors.
Placeringen av Jesu händer vid döden är rent akademiskt. Det har blivit ett problem eftersom Jehovas vittnen ser på korset som en identitetsbeteckning för falska kristna. Korset blir en pågående form av förstärkning av att Jehovas vittnen har sanningen och att kristenheten är avsatt för förgörelse, vilket indikeras i följande utdrag:
”Det finns också livlösa föremål vilka, om man vördar dem, kan få en att bryta mot Guds bud. Korset hör till de mest framträdande av dessa. I århundraden har människor i kristenheten använt det som en del av sin tillbedjan. … Gud kommer snart att verkställa sina domar mot alla falska religioner. De som håller fast vid dem kommer att få dela deras öde.” – Vakttornet, 1 maj 1989, sid. 23, 28 (eng. & sve.)
Sällskapet Vakttornet förfäktar att Jesus dog på en påle och att korset är en hednisk, avgudadyrkanssymbol. Föregivande likt dessa är ogrundade och det här avsnittet presenterar några av de omfattande bevisen för att Jesus dog på ett kors.
Paulus visade att korset inte bara är acceptabelt utan också en viktig del av kristendomen.
1 Korinthierna 1:17-18 – ”Kristus har nämligen inte sänt mig till att döpa, utan till att förkunna de goda nyheterna, inte med visdom i tal, för att Kristi tortyrpåle [kors] inte skulle göras kraftlös. Talet om tortyrpålen [korset] är nämligen dårskap för dem som är på väg att förgås, men för oss som är på väg att bli räddade är de Guds kraft.”
I över 50 år använde Sällskapet Vakttornet korset och lärde ut att Jesus dog på ett kors.
”Jesus fastnaglades på korset…” – Liv [eng. Life] [1929], sid. 216 (eng.) (Ingen svensk utgåva av boken hittades, utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
– Guds Harpa [1923], sid. 136 (sve.) (Rutherford)
Den bars av Sällskapet Vakttornets anhängare som en kavajslagsnål, brosch eller halsbandshängsmycken på samma sätt som kristna bär ett kors som en symbol för deras hängivenhet i nutid.
Bild från Vakttornsdokumentären Guds rike de första hundra åren från 2016.
Sällskapet Vakttornet framställde Jesu död på ett kors i Russells film från 1914, Skapelsens fotodrama, bild 65.
Det var inte förrän långt in på Rutherfords tid som anti-korsläran utvecklades.
Fram till 1 oktober 1931-utgåvan fanns kors och kronsymbolen på tidskriften Vakttornets omslag. De avlägsnades från omslaget till den omdöpta utgåvan av 15 oktober 1931-Vakttornsupplagan.
I hans bokhäfte från 1932 – Vad är sanning? [eng. What is Truth?] gjorde Rutherford en infattning av en bild på sidan 53 (engelska utgåvan) av Jesus på en påle.
Rutherford började främja uppfattningen bland flera protestantiska predikanter att det grekiska ordet stauros inte välbekant tillämpades på ett kors förrän Konstantin introducerade det 300 år efter Jesu död. Vakttornsupplagan den 1 juli 1933 talar på sidan 199 (eng.) (länk: https://www.jwfacts.com/images/watchtower-1933-jul-1-p199.jpg) om att från och med Konstantins tid och allt framgent blev korset en symbol för kristenhetens hädelse.
År 1934 citerade 28 februari-upplagan av Den Gyllene Tidsåldern (eng. The Golden Age) (länk: https://www.jwfacts.com/images/golden-age-1934-feb-28-p336-cross.jpg) på sidan 336, (eng.) från Guy Thornes bok When It Was Dark, i syfte att vidhålla att korset är av hedniskt ursprung. En huvudkälla för Rutherford, och som används av Vakttornets trossamfund fram till i denna tid, blev E.W. Bullingers 1921-bilaga 162 till The Companion Bible. Rutherford tog till sig argumentet att Konstantin introducerade korset 300 år efter Jesu död i syfte att göra kristendomen mer tilltalande för korsdyrkande hedningar.
År 1936 formaliserades det att Jesus inte hade dött på ett kors. Det presenterades i 1936-boken Rikedomar (eng. Riches) (länk: https://www.jwfacts.com/images/riches-1936-p27.jpg) på sidan 27, och i 4 november 1936-upplagan av Den Gyllene Tidsåldern på sidan 72 (eng.) (länk: https://www.jwfacts.com/images/golden-age-1936-nov-4-p72-cross.jpg). Korset blev stämplat som falliskt och hedniskt, dess införande till kristendomen en falsk uppfinning av Konstantin, grundat på en syn av Jesus uppspikad på symbolen för hans Gud Tammuz, i ett försök att förena sitt rike med en religion baserad på en aggregation av doktriner.
”Konstantin var en hednisk dyrkare av solguden, och symbolen för denna falska gud var korset eller bokstaven T, den falske guden Tammuzs initialbokstav. Om det som Konstantin såg i en syn var ett kors, så var det tecknet för hans gud, för Jesus hängdes inte på ett kors utan hängdes på en enkel påle. Det var alltifrån Konstantins tid och allt framgent som symbolen för den avfälliga kristendomen som han förebringade att acceptera var korset.” – Vad har religionen gjort för mänskligheten? [1951], sid. 270 (eng.) (Ingen svensk utgåva av boken hittades, utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Den här artikeln visar att aktuell Vakttorns-information om korset är felaktig. Rutherford gjorde sig beroende av oäkta information som inte är bestyrkt av historien, snar till att gripa tag i vad som helst för att särskilja sin religion från de omkring honom.
Det finns gott om bevis för att stauros på Jesu tid kunde syfta på ett kors, korset var en vanlig form av tortyr och kristna kännetecknades med symbolen av ett kors 200 år före Konstantin. Framförallt hjälper bibliska hänvisningar till Jesu död med att fastställa att han hängde på ett kors.
Typisk Vakttornsavbildning av Jesus på en påle, tagen ur Ge akt på Daniels profetia! [1999], sidan 237 (eng. & sve.)
Bibliska referenser
Bibelskriftliga hänvisningar till Jesu död visar att han dog på ett kors, inte en påle.
Berättelserna i Matteus 27:26, 31–37, Markus 15:14-26, Lukas 23:26–38 och Johannes 19:1–22 visar alla att Jesus blev tvingad till att följa förfaringssättet att bära en stauros till Golgata. Som framgår av Dionysius som senare citeras, var det en romersk praxis för offret att bära tvärbalken, eller patibulum, till platsen för avrättningen. Där fästes ett patibulum på en upprätt påle.
Johannes 19:17 – ”Och han bar själv tortyrpålen och gick ut till den så kallade Huvudskalleplatsen, som på hebreiska kallas Golgata; …”
En ytterligare indikation på om Jesus dog på ett kors eller en påle kan ses genom en jämförelse av följande bild med vad som står i bibeln.
Se på antalet spikar på varje bild. Lägg märke till i ovanstående skildring ur Sällskapet Vakttornets publikation Kunskapen som leder till evigt liv att det bara finns en spik och den går genom handleden och inte händerna, eftersom det är en påle, och inte ett kors. Jämför detta med vad Tomas sade i Johannes 20:25;
”… Om jag inte får se märket efter spikarna i hans händer och sticka mitt finger i märket efter spikarna och sticka min hand i hans sida, kan jag faktiskt inte tro.”
Jesus korsfästes med två spikar, en i varje hand, och inte en enda spik genom handleden. Att separata spikar fanns i varje hand klargörs av användningen av ordet ”spikar” och inte ”spik”. Detta tyder på att Jesus hade sina armar åtskilda på ett kors och inte ihop på en påle som framställs i Vakttornspublikationer.
Matteus 27:37 underbygger också tanken om ett kors närmare sagt än en påle när det står;
”De satte också upp över hans huvud anklagelsen mot honom, så skriven: ”DETTA ÄR JESUS, JUDARNAS KUNG.”
På bilden av korsfästelsen är plaketten ovanför Jesu huvud, medan den i Vakttorns-framställningen nödvändigtvis är ovanför hans händer. Om Jesus spetsades på en påle skulle det stå att titulus var placerad ovanför hans händer och inte hans huvud. J.H. Bernard observerar att detta skriftställe ”antyder att korset hade formen som kallas crux immissa, med en tvärstång för armarna, som målare i allmänhet har föreställt det att vara” (A Critical & Exegetical Commentary on the Gospels According to St. John, 1929, volym 2, sid. 628 (eng.)).
Förnicenska fäderna
”Det var inte förrän på 300-talet v.t. som korset i någon större utsträckning började användas av till bekännelsen kristna. Den som i första hand bar ansvaret för denna utveckling var kejsar Konstantin, en soldyrkare, som sägs ha tagit emot kristendomen flera år innan han på sin dödsbädd underkastade sig dopet.” – Vakna!, 22 mars 1973, sid. 21 (sve.) – Vakna!, 8 november 1972, sid. 27 (eng.)
Vakna!-artikeln ger ingen evidens för att styrka denna tillförsäkran och det är helt osant, till och med visat att det är likadant i andra Vakna!-upplagor.
”Men hävdar inte skribenter i början av den vanliga tideräkningen att Jesus dog på ett kors? Justinus Martyren (114—167 v.t.) skrev till exempel följande om hur han ansåg att den påle såg ut på vilken Jesus dog: ”Den ena bjälken ställs upprätt, och dess övre ände skjuter upp som ett horn, när den andra bjälken sätts fast på den, och ändarna syns på båda sidorna såsom horn som är fästa vid det första hornet.” Detta visar att Justinus själv trodde att Jesus dog på ett kors.
Men Justinus var inte inspirerad av Gud, vilket däremot bibelskribenterna var.” – Vakna!, 22 mars 1977, sid. 21 (sve.) – Vakna!, 22 november 1976, sid. 27 (eng.)
Skrifter om korset går tillbaka till kristendomens tidiga dagar. Utifrån Barnabas brev (~ 100 e.Kr.):
”… skulle korset uttrycka nåden [för vår förlösning] genom brevet.”
”Ånyo har ni här en antydan om korset och om Honom som skulle korsfästas i Mose, när Israel angreps av främlingar, talar Anden till Mose hjärta, att han skulle göra en gestalt av korset och av Honom som lider därpå. Mose satte därför ett vapen ovanför det andra på kullens mitt och ställde sig på det, så till den grad att han var högre än allt folket, och sträckte ut sina händer.” (Direktöversatt)
Justinus Martyren föddes vid den tidpunkt då Johannes sägs ha skrivit skildringen om Jesu död och skrev sina apologier runt år 155 e.Kr. Hans beskrivningar av Jesu död fastställer att ett kors användes. Det visar att korset inte infördes i kristendomen 300 år efter Jesu död av Konstantin, utan användes redan under andra århundradet. I Andra Apologin, kapitel VI (6) talar han om ”Jesus Kristus som korsfästes under Pontius Pilatus.” I Kapitel XL (40) fortsätter han med att likställa Jesus med påskens offerlamm.
”Gud tillåter inte att påskalammet offras på någon annan plats än varest Hans namn blev döpt; i vetskap om att dagarna skall komma, efter Kristi lidande, när även platsen i Jerusalem skola överlämnas till dina fiender, och alla offergåvor, korteligen, skall upphöra, och det lamm som det befalldes om skulle stekas var en symbol för lidandet på det kors som Kristus skulle genomgå. Ty lammet, (1) som stektes, steks och kläs upp i form av korset. Ty ett stekspett genomborrar rakt igenom från de nedre delarna upp till huvudet och en tvärs över ryggen, vid vilket lammets ben är fästade.” (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
I Första Apologin, kapitel XXXV (35) visar Justinus’ beskrivning att Jesu död på ett kors var i uppfyllelse av profetior som sade att han skulle ’sträcka ut sina händer’, som Barnabas också lät uppgiva som citerats tidigare, och likaså att han skulle bära Guds kungarike ’på sina axlar’;
“Det finns följande förutsägelser: – “Ett barn är oss fött, och en ung man har givits oss, och regeringen skall ligga på hans axlar”, vilket är meningen med korsets kraft, för det, när han korsfästes lade han sina axlar, vilket framgår tydligare i det följande samtalet. Och återigen sade samme profet Jesaja, inspirerad av den profetiska Anden, att “Jag har utsträckt mina händer till ett olydigt och ohörsamt folk för att de vandrar på en väg som inte är bra. De ber mig nu om min dom och vågar närma sig Gud. “Och med andra ord säger han genom en annan profet:” De genomborrade mina händer och fötter, och för min klädsel kastade de tärningar. “Och kung David och profeten som sannerligen yttrade dessa ting, fick inte lida någon av dem, men Jesus Kristus sträckte ut sina händer och blev korsfäst av judarna som talade emot honom och förnekade att han var Kristus.” (översatt från engelska) (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Vidare i KAPITEL LV (55) – SYMBOLER FÖR KORSET fortsätter Justinus:
“Men inte i något fall, inte ens i någon av de som kallades Jupiters söner, efterliknade de den korsfäste, ty det förstods inte av dem, eftersom allt som sades om det hade uttryckts symboliskt. Och detta, som profeten förutsade, är den största symbolen för hans makt och roll; vilket också bevisas av de saker som faller under vår observation. Ty tänk på alla ting i världen, oavsett om de utan denna form skulle kunna förrättas eller ha någon gemenskap. Ty havet korsas inte undantaget från att det segertecken som kallas segel förblir säkert i skeppet, och jorden plöjs inte utan den: grävare och mekaniker utför inte sitt arbete, förutom med verktyg som har denna form. Och den mänskliga formen skiljer sig från den hos irrationella djur i ingenting annat än att de är upprättstående och har händerna utsträckta och har på ansiktet som sträcker sig från pannan vad som kallas näsan, genom vilken det finns andning för den levande varelsen; och detta visar ingen annan form än den av Korset. Och så sades det av profeten: “Andningen framför vårt ansikte är Herren Kristus.” Och kraften i denna form visas av dina egna symboler på vad som kallas “vexilla” [banér] och segertecken, med vilka alla dina statliga ägodelar förfärdigas, och använder dessa som insignier för din makt och regering, ehuru du gör det oavsiktligt. Och med denna form helgar du bilderna av dina kejsare när de dör, och du kallar dem gudar genom inskriptioner. Eftersom vi därför har uppmanat er både av förnuft och genom en uppenbar form, och efter det yttersta av vår förmåga, vet vi att nu är vi oklanderliga även om ni inte tror; för vår del är gjort och färdigt.” (översatt från engelska) (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Seglen på romerska båtar hade tvärbalkar.
En romersk vexilla- och vexillaflagga, visar båda tvärbalken.
Tertullianus fastställer tydligt användningen av ett kors i sina skrifter från 190–220 e.Kr.
”Du hänger kristna på kors (crucibus) och pålar (stipitibus); vilken avgud finns där men som i första hand är gjuten i lera, hängd på ett kors och påle (cruci et stipiti)? Det är på en patibulum din guds kropp är i första hand tillägnad” (Apologeticus, 12.3). (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
”Ty samma bokstav TAU för grekerna, som är vårt T, har korsets utseende (crucis)” (Apologeticus, 3.23.6). (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
”Varje påle fästad i en upprätt ställning och är en del av korset; giver vi vår tillbedjan, om du så haver det, till en hel och fulländad gud. Vi har visat tidigare att dina gudar härstammar från gestalter som gestaltats från korset. Men ni tillber också segertecken, ty i era troféer är korset segertecknets hjärta. Romarnas lägerreligion är alltigenom en dyrkan av faner. Ja, eftersom bilderna som pryder faneren är ornament av kors. Alla dessa upphängningar av faner och banér är klädnader av kors. Jag hyllar din nit: man skulle inte vilja helga kors oklädda och osmyckade.” (Apologeticus, 16) (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Irenaeus (130–200 e.Kr.) skrev att redskapet för Jesu död hade fem ändar: två longitudinella, två latitudinella och en femte för att stödja offrets vikt. (”Fines et summitates habet quinque, duas in longitudine, duas in latitudine, unam in medio.” Adv. Haer., II, xxiv) Longitudinella och latitudinella ändar åsyftar på ett kors. Den femte var sitsen eller sedulum, en träbit placerad under offrets fötter så att de kunde resa på kroppen för att lätta på trycket från bröstet och därmed förlänga tiden det tog att dö.
På jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=899&letter=C (från och med den 2 januari 2015) ger en artikel av Kaufmann Kohler om korset följande referenser till förnicenska alster som visar att korset var vanligt förekommande under det andra århundradet.
”Korset som en kristen symbol eller ”sigill” kom i bruk åtminstone så tidigt som under första århundradet (se ”Apost. Const.” iii. 17; Epistle of Barnabas, xi. -xii.; Justin, ”Apologia,” i. 55-60; “Dial. cum Tryph.” 85-97); och markeringen av ett kors på pannan och bröstet betraktades som en talisman mot demonernas makter (Tertullianus, ”De Corona,” iii.; Cyprianus, ”Testimonies,” xi. 21–22; Lactantius, “Divinæ Institutiones,” iv. 27, och på andra platser). Följaktligen var de kristna fäderna tvungna att försvara sig redan under första århundradet mot anklagelsen om att vara korsdyrkare, vilket kan läsas av Tertullianus, ”Apologia”, xii., xvii., och Minucius Felix, ”Octavius,” xxix. Kristna brukade avlägga ed vid korsets makt (se Apocalypse of Mary, viii., i Jacob, ”Texts and Studies,” iii. 118).” (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Arkeologi
År 1856 upptäckte R. Garrucci en karikatyr av den korsfäste Jesus på väggarna i Peadagogium, på Palatinens sluttningar i Rom. Enligt Jack Finegan ”visar det här grova grafittot en mans kropp med en åsnas huvud, på ett kors. Fötterna stöttas på en plattform och de utsträckta armarna fästa vid korsets tvärgående balk. Till vänster finns en mindre figur av en pojke eller ung man i en hållning av tillbedjan (Light From the Ancient Past 1959 s.373). Denna graffiti tros datera till någon gång mellan 161–235 e.Kr.
Tertullianus skrev om en liknande skämtteckning i sin Apologeticus:
”En ny representation av vår gud har ganska nyligen publicerats i den här staden, påbörjad av en viss brottsling som lejts i syfte att undvika vilddjur på arenan. Han visade upp en bild med denna inskription: ’Onokoiter, de kristnas gud.’ Bilden hade öron som en åsna, ena foten var klövad och den var klädd i en toga och bar på en bok. Vi skrattade åt både överskriften och bilden” (Apologeticus, 16.12-14). (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Arkeologiska fynd visar också att korset var ett sätt att döda på Jesu tid.
”Det första århundradets katakomb som avslöjades av arkeologen P. Bagatti på olivberget innehåller inskriptioner som tydligt indikerar dess användning, ’av de allra första kristna i Jerusalem.’ …
En ”huvudsten”, som hittades nära ingången till katakomben från första århundradet, är inristad med korstecknet. …
Båda arkeologerna hittade bevis som tydligt daterade de två katakomberna till det första århundradet e.Kr., med de senare myntfynden som präglades av guvernör Varius Gratus vid millennieskiftet (fram till 15/16 e.Kr.). Bevis i båda katakomberna visade att de användes för begravning fram till mitten av det första århundradet e.Kr., flera år innan Nya Testamentet skrevs.” Jerusalem Christian Review, Volume 9, Internet Edition, Issue 2 “Jerusalem Burial Cave Reveals: Names, Testimonies of First Christians” Jean Gilman. (Se leaderu.com/theology/burialcave.html – från och med 2 januari 2015) (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Ett hus i Herculaneum, som blev begravt i vulkanen Vesuvius utbrott år 79 e.Kr., innehåller ett avtryck av ett traditionellt romerskt kors. (Maier, P.L., “First Christians: Pentecost and the Spread of Christianity,” Harper & Row: New York, 1976, s.141).
Tidiga utgåvor (1950 och 1969) av Nya Världens Översättning hade uppgivit: ”Tidens gång och ytterligare arkeologiska upptäckter kommer säkerligen att bevisa dess (pålarnas) riktighet …” Det här yttrandet förekommer inte i 1984- och 1985-utgåvorna av Nya Världens Översättning, vilket möjligen tyder på att organisationen var medveten om att senare utgrävningar avslöjar bevis för korset, såsom det beskrivs i Biblical Archaeology Review – januari/februari 1985-utgåvan enligt följande.
”Utifrån antika litterära källor vet vi att tiotusentals människor korsfästes i det romerska riket. Bara i Palestina uppgick antalen i tusental. Ändå hade inte ett enda av offren för denna skrämmande avrättningsmetod blivit arkeologiskt upptäckta förrän tills 1968.
Det året grävde jag ut det enda offer för korsfästelse som någonsin upptäckts. Han var en jude, av en god familj, som kan ha blivit dömd för ett politiskt brott. Han bodde i Jerusalem kort efter erans vändning och någon gång före den romerska förstörelsen av Jerusalem år 70 e.Kr.” (Crucifixion—The Archaeological Evidence, länk aktiv sedan 2 januari 2015) (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
The Biblical Archaeology Review beskriver i detalj den plågsamma processen för död genom korsfästelse.
”Under denna tidiga period placerades en träbjälke, känt som en ”patibulum” på slavens nacke och bands ihop med hans armar. Slaven blev sedan tvungen att marschera genom området och tillkännage sitt brott. Senare blev slaven likafullt avklädd och gisslad, vilket ökade både straffet och förnedringen. Inför marschen till avrättningsplatsen fanns en soldat som bar ”titulus”, en inskription skriven på trä, som uppgav den åtalades namn och det brott som han hade dömts för. När processionen anlände till avrättningsplatsen tvingade man ner en vertikal påle i marken.
Offret var fästad vid ”patibulum” och pålen antingen genom rep eller spik. För att förlänga smärtan utarbetade romerska bödlar två instrument som skulle hålla offret vid liv på korset under långa perioder. En, var känd som en ”sedile”, en liten sitts fäst på framsidan av korset, ungefär halvvägs ner. Både Irenaeus och Justinus Martyren, tidiga kyrkofäder, beskriver Jesu kors som att det närmare sagt har fem extremiteter än fyra; den femte var förmodligen ”sedile”.” Biblical Archaeology Review Jan/Feb 1985 pp.48–49 (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Staurogrammet är ett tidigt piktogram av Jesus på korset, skapat genom att lägga ovanpå tau (T) på rho (P). Detta går tillbaka tidigare än 200 e.Kr., och användes i bibelmanuskript, såsom Nya Testamentets Bodmer-papyrus P75 i de grekiska orden för ”kors” (stauros) och ”korsfäst” (stauroō).
Se “The Staurogram: Earliest Depiction of Jesus’ Crucifixion” av Larry Hurtado i Biblical Archaeology Review – bibliska arkeologiöversikten 2013 mars/april.
Forensisk/kriminalteknisk dokumentation
Romarnas val att använda ett kors i stället för en påle berodde tydligen på att korset kunde förlänga tiden som det tar för en person att dö. Genom att hålla sig vid liv i timmar eller dagar tjänade den korsfäste personen som ett varnande exempel för andra. Webbplatsen centuryone.org/crucifixion2.html (15 februari 2006) blickar över några av dessa frågor. Genom att citera forskning som finns hos F.T. Zugibe, 1984, död genom korsfästelse Canadian Society of Forensic Science 17(1):1–13.6 visar det att på ett kors, istället för en snabb död genom kvävningsdöd, kan det ta timmar eller dagar att dö av hypolovemisk chock. Åter är döden på en påle snabb. Sammanfattande forskning av P. Barbet 1953 Les Cinq Plaies du Christ 2nd ed. Paris: Procure du Carmel de l’ Action de Graces;
”Ögonvittnesskildringar av krigsfångar i Dachau under andra världskriget rapporterade att offer som hängdes upp på balkar i handlederna, som var bundna, dog inom tio minuter om vikter hängdes på fötterna eller om fötterna drogs ner, och inom en timme om deras fötter var oviktade kunde offret resa på sig och sänka sig för andningens skull. Död på detta sätt, som är en form av korsfästelse, var resultatet till följd av kvävning.” (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Den tid som Jesus och de andra två överlevde efter att de spikades upp visar att de sannolikt stöttades upp på ett kors av en sitts eller sedile.
Historia
På Jesu tid fanns det många former av pålning, där korset var den vanligaste formen som användes av romarna. Anledningen till att romarna använde korset var för att de fulländade det som en av de mest extrema formerna av tortyr. När det gäller historien om korsfästelsen säger The JAMA – Journal of the American Medical Association, 21 mars 1986, volym 255; Copyright 1986, American Medical Association:
”… Korsfästelsen började förmodligen i första hand hos perserna. Alexander den store införde bruket till Egypten och Kartago, och det verkar som att romarna lärde sig om det genom kartagerna. Fastän romarna inte uppfann korsfästelsen, fulländade de den som en form av tortyr och dödsstraff som var utformad för att framkalla en långsam död med maximal smärta och lidande. Det var en av de mest vanhedrande och grymma avrättningsmetoderna och var vanligtvis endast reserverad för slavar, utlänningar, revolutionärer, och de vidrigaste brottslingarna. … Först senare användes ett riktigt kors; den kännetecknades av en upprätt stolpe (stam) och en horisontell tvärstång (patibulum), och den hade flera varianter. Trots att de arkeologiska och historiska dokumentationerna ger starka tecken på att det låga Tau-korset föredrogs av romarna i Palestina vid Kristi tid, varierade korsfästelsemetoderna ofta inom en avgiven geografisk region och efter bödlarnas fantasi, och det latinska korset och andra former kan också ha använts. Det var brukligt att den dömde mannen bar sitt eget kors från prygelposten till korsfästelseplatsen utanför stadsmuren. Han var vanligtvis naken, såvida inte detta var förbjudet efter lokala seder. Eftersom hela korsets vikt troligen var en bra bit över 136 kilo bars endast tvärbalken. Patibulum, som vägde mellan 34 till 57 kg, placerades tvärs över offrets nacke och balanserades längs båda axlarna. Vanligtvis knöts då de utsträckta armarna samman med tvärbalken. Processionen till platsen för korsfästelsen leddes av en komplett romersk militärvakt, ledda av en centurion. En av soldaterna bar en skylt (titulus) på vilket den dömde mannens namn och brott stod. Därefter skulle titulus fästas på toppen av korset. Den romerske vakten skulle inte lämna offret förrän de var säkra på hans död. Utanför stadsmuren stod permanent de tunga upprättstående träbjälkarna, på vilka patibulum skulle fästas. I fallet med Tau-korset åstadkoms detta med hjälp av ett tapphål och ett tappförband med eller utan förstärkning med rep. För att förlänga korsfästelseprocessen fästes ofta ett horisontellt träblock eller en bräda, som tjänade som en grov sitts (sedile eller sedulum), halvvägs ner på stolpen. Endast mycket sällan, och förmodligen senare än Kristi tid, togs en ytterligare kloss (suppedaneum) i bruk för genomborrning av fötterna.” (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Det finns många förkristna referenser som indikerar att korset användes före Jesu tid. Dessa referenser visar att det var ett vanligt bruk att offret fick bära tvärbalken, eller patibulum, till sin avrättning. Under det första århundradet f.Kr. beskrev Dionysius av Helikarnassos bruket av att binda patibulum över offrens ryggar:
”En romersk medborgare utan oklar rang, som hade beordrat att en av hans slavar skulle dödas, förde honom till sina medslavar för att bli bortförda, och för att alla skulle få bevittna hans straff, uppmanade han dem till att släpa honom genom torg och varje annan iögonenfallande del av staden när de gisslade honom, och att han skulle gå i täten för den procession som romarna vid den tiden höll, till gudens ära. Männen beordrades att leda slaven till hans bestraffning, som hade sträckt ut båda hans händer och fästat dem vid ett stycke trä (tas kheiras apoteinantes amphoteras kai xuló prosdésantes), som bredde ut sig över hans bröst och axlar så långt som hans handleder följde honom, och sönderrev hans nakna kropp med piskor.” (Roman Antiquities, 7.69.1–2) (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Detta är en uttrycklig hänvisning till den romerska praxisen att bära patibulum, som likafullt nämns i alster skrivna före Jesu tid av Plautus, Plutarchus och Clodius Licinus.
På jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=905&letter=C (10 januari 2006) beskriver Kaufmann Kohler korsfästelse och visar att detta bruk användes 100 år före Jesu död;
”Korsen som användes hade olika former. Vissa var i form av ett T, andra i form av ett Andreaskors, X, medan andra återigen var i fyra delar, +. Det vanligaste slaget bestod av en påle (”palus”) som var fast inbäddat i marken (”crucem figere”) innan den dömde anlände till platsen för avrättningen. (Cicero, “Verr.” v. 12; Josephus, “B. J.” vii. 6, § 4) och en tvärbalk (”patibulum”), bärandes på ”titulus”-inskriptionen som namnger brottet (Matt. xxvii. 37; Luke xxiii. 38; Suetonius, “Cal.” 38). Det var denna tvärbalk, och inte den tunga pålen, som den dömde var tvungen att bära till avrättningsplatsen (Plutarchus, “De Sera Num. Vind.” 9; Matt. ib.; John xix. 17; se kors – Cross). Korset var inte särskilt högt, och den dömde mannen kunde utan svårighet dras upp med rep (“in crucem tollere, agere, dare, ferre”). Hans händer och fötter var fästa med spik vid tvärbalken och pålen (Tertullianus, “Adv. Judæos,” 10; Seneca, “Vita Beata,” 19); trots att det ansetts att, liksom i Egypten, var händer och fötter bara bundna med rep (se Winer, “B. R.” i. 678). Avrättningen föregicks alltid av gissel (Livy, xxxiv. 26; Josefus, “B. J.” ii. 14, § 9; v. 11, § 1); och på vägen mot sin dom, ledd genom de mest folkrika gatorna, utsattes brottslingen för skymf och kränkning. Vid ankomsten till pålen avkläddes han, och avrättningen ägde rum. Döden orsakades förmodligen av svält eller utmattning, kroppens begränsade ställning orsakade fruktansvärda kval och slutligen gradvis förlamning. Huruvida man försedde med ett fotstöd är öppet för tvivel; men vanligtvis placerades kroppen grensle över en bräda (”sedile”). Våndan varade i minst tolv timmar, i vissa fall så länge som tre dagar. För att påskynda döden bröts benen, och detta ansågs vara en barmhärtighetshandling (Cicero, “Phil.” xiii. 27). Kroppen förblev kvar på korset, som mat åt rovfåglar tills den ruttnade eller kastades åt vilda djur. Särskilt tillstånd för att avlägsna kroppen gavs då och då. Officerare (carnifex and triumviri) och soldater hade ansvaret. Detta grymma sätt att verkställa dödsdomen infördes i Palestina av romarna. Josefus stämplar den första korsfästelsen som en handling av ovanlig grymhet (“Ant.” xiii. 14, § 2), och som olaglig. Men många judar fick undergå detta extrema straff (ib. xx. 6, § 2; “Vita,” § 75; “B. J.” ii. 12, § 6; 14, § 9; v. 11, § 1; Philo, ii. 529). Under de tider av orolighet som föregick uppgången av det öppna upproret mot Rom (omkring 20–66 f.Kr.), bestriddes ”rebeller” med kort sparsamhet i händerna på förtryckaren. De korsfästes som förrädare. Judas söner, galiléerna var bland de som drabbades av detta öde. De detaljer som uppges i Nya Testamentets berättelser (Matt. xxvii. och paralleller) om Jesu korsfästelse överensstämmer i det stora hela med det förfarande som var i popularitet under romersk lag.” (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Rådande Watchtower-resonerande
Det huvudsakliga argumentet som Sällskapet Vakttornet använder för att motbevisa ett kors är lingvistiskt. De hävdar att de grekiska termerna stauros och den latinska termen crux inte betydde ”kors” under det första århundradet, utan kom att betyda kors under senare århundraden. De har emellertid, nästan inte ansträngt sig något för att stärka detta påstående.
De viktigaste bevisen som Vakttornssällskapet använder för att underbygga att stauros kom att betyda ett kors ”senare” än Jesu tid är Vine’s An Expository Dictionary of New Testament Words, som i första hand publicerades år 1940. Vakttornssamfundet koncentrerar sig på Vines språkliga argument och misslyckas med att informera sina anhängare om mängden dokumentation från andra källor om att Jesus dog på ett kors.
”Men vad betydde ordet stau·rós under det första århundradet, då de grekiska skrifterna skrevs? I An Expository Dictionary of New Testament Words av W. E. Vine heter det: ”Stauros … betecknar i första hand en upprättstående stolpe eller påle. För att avrättas spikades brottslingar fast på sådana. Både substantivet [stau·rós] och verbet stauroō, att fästa vid en påle eller stolpe, skall så som de användes från början särskiljas från den kyrkliga formen med ett kors bestående av två bjälkar. Det senares form hade sitt ursprung i det forntida Kaldeen och användes som symbol för guden Tammus (det fanns i form av ett mystiskt Tau, begynnelsebokstaven i hans namn) i det landet och i närliggande länder, däribland Egypten.”
Vine fortsätter med att säga: ”I mitten av 200-talet e. Kr. hade kyrkorna endera avvikit från eller gjort en travestering på vissa av den kristna trons läror. För att öka det avfälliga kyrkosystemets anseende upptog man hedningar i kyrkorna utan någon pånyttfödelse genom tron, och man lät dem i stor utsträckning få behålla sina hedniska tecken och symboler. Härav kom det sig att man lät Tau eller T, i dess vanligast förekommande form, med sänkt tvärstycke, beteckna Kristi kors.”
I The Companion Bible påpekas det under rubriken ”Korset och korsfästelsen”: ”Vårt engelska ord ’cross’ [’kors’] är en översättning av det latinska crux; men det grekiska ordet stauros betyder inte mer ett crux än ordet ’käpp’ betyder ’krycka’. Homeros använder ordet stauros om en vanlig stolpe eller påle eller ett enda stycke trä. Och detta är hela tiden innebörden i och bruket av ordet i de grekiska klassikerna. Det avser aldrig två trästycken, det ena placerat tvärs över det andra. … Det finns inte något i grekiskan i N[ya] T[estamentet] som ens antyder två trästycken.” – Vakttornet, 1 maj 1989, sid. 23–24 (eng. & sve.)
Vid första anblick kan argumentationen verka sund. Selektiv citering av en eller två källor bevisar dock ingen mening. En undersökning av historiska dokumenterade bevis visar att korset var i vanligt bruk på Jesu tid, vilket betyder att Vines Expository Dictionary är felaktig. Vid tiden för Jesu död kunde stauros språkligt sett betyda antingen kors eller påle.
Orden stauros och stauroo används i bibeln som att det hänsyftar på Jesu uppspikning, och båda orden har flera betydelser. Enligt Strongs konkordans (som regelbundet refereras till av Sällskapet Vakttornet) kan ordet stauros betyda;
”(4716) stauros, staå-ross, från stödjepunkten 2476; en påle eller stolpe (som upprätt), d.v.s. (speciellt), en påle eller ett kors (som ett instrument för dödsstraff); bildligt talat, utsättande för döden, d.v.s. självförnekelse; efter innebörden, Kristi försoning: -kors. (Direktöversatt)
(4717) stauroo, staå-råo, från 4716; att spetsa på korset; bildligt talat, för att släcka (kuva) passion eller själviskhet: -korsfästa.” (Direktöversatt)
Sällskapet Vakttornet använder denna definition och hävdar att därefter att det närmare sagt betydde påle än kors under det första århundradet. Resonera med hjälp av skrifterna (1987) säger på sidan 210 (sve.) att stauros kom att betyda kors ’senare’, men försöker inte bestyrka när ’senare’ faktiskt var.
”I den klassiska grekiskan betydde detta ord blott och bart en upprättstående påle eller stolpe. Längre fram kom det också att användas om en avrättningspåle med en tvärslå.” – Resonera med hjälp av Skrifterna [1985/1989], sid. 210 (sve.), sid. 89 (eng.)
Det andra språkliga argumentet som används är att det grekiska ordet som används i Apostlagärningarna 5:30, 10:39, 13:29; Galaterna 3:13 och 1 Petrus 2:24 betydde virke eller trä.
”Att anföra skäl för att detta skulle ha varit en enkel påle eller stolpe kommer av det faktum att både aposteln Paulus och aposteln Petrus talar om att Jesus hade blivit upphängd på en xylon, vilket helt enkelt betyder ett stycke trä.” – Vakna!, 8 april 1963, sid. 28 (eng.) (Ingen svensk upplaga av artikeln hittades, utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Detta argument är felaktigt av samma anledning som Sällskapet Vakttornets resonemang angående stauros. Xylon begränsas till ordets betydelse i dess mest grundläggande eller etymologiska betydelse, och bestrider att det har mer specifika betydelser som skiftar från denna ”grundläggande” betdelse.
I motsägelse av sig självt fortgick Vakna!-artikeln för 8 april 1963 vidare med att säga på sidan 28 (eng.);
”Medan ordet xylon i allmänhet betyder ett stycke trä, som är livlöst, används det ibland i bibeln som åsyftning på bildliga levande träd. …” – Vakna!, 8 april 1963, sid. 28 (eng.) (Ingen svensk upplaga av artikeln hittades, utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
På Jesu tid hade xylon många betydelser, inbegripet träföremål gjorda av mer än ett trästycke. I klassisk och koine grekiska användes xylon som åsyftning på ”bänkar” (Demosthenes, 1111.22; Aristophanes, Vespae, 90; Acharnenses, 25).
Oavsett dess innebörd var upphovet till att xylon användes i dessa skrifter inte att det var en beskrivning av Jesu dödsredskap utan rättare sagt en midrahistisk uttolkning av 5 Moseboken 21:22-23. Författarna använde denna term för att indikera att de syftade på den profetiska symbolik som Femte Moseboken hade när det gäller Messias död. Galaterbrevet 3:13-14 hänvisar till 5 Moseboken 21 när det säger;
”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, eftersom det står skrivet: ”Förbannad är var och en som är upphängd på en träpåle.” Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma nationerna till del genom Jesus Kristus, för att vi genom vår tro skulle få den utlovade anden.”
Eftersom stauros och xylon kan betyda antingen ett kors eller en påle varken bevisar eller motbevisar den språkliga argumentationen hur Jesus dog. För att kunna avgöra om Jesus dog på en påle eller ett kors måste man undersöka historiska, forensiska och bibliska dokumentationsbevis.
Bedräglig citering
En indikation på att det finns obetydligt stöd för en påle är det lilla antalet kollaborationskällor som Vakttornssällskapet hänvisar till. Mer talande är källorna som organisationen använder. Imperial Bible-Dictionary citeras delvis för att visa att stauros betyder en påle. Genom att delvis citera döljer den kritisk information om att stauros användes för att referera till ett kors under det första århundradet.
”Det grekiska ord som återgetts med ”kors” i många moderna bibelöversättningar (”tortyrpåle” i NV) är stau·rọs. I den klassiska grekiskan betydde detta ord blott och bart en upprättstående påle eller stolpe. Längre fram kom det också att användas om en avrättningspåle med en tvärslå. I The Imperial Bible-Dictionary erkänns detta med orden: ”Det grekiska ordet för kors, [stau·rọs], betecknade egentligen en påle, en upprättstående stolpe eller en planka, på vilken vad som helst kunde hängas eller som kunde användas vid inhägnande av ett jordstycke. … Även bland romarna tycks crux (varifrån vårt kors kan härledas) ursprungligen ha varit en upprättstående påle.” — Redigerad av P. Fairbairn (London, 1874), band I, sid. 376.” – Resonera med hjälp av Skrifterna [1985/1989], sid. 210 (sve.), sid 89 (eng.)
Vad exakt har detta citat dolt genom att använda ellipser (…)? Det fullständiga citatet lyder:
”Det grekiska ordet för kors, (stauros), betecknade behörigen en påle, en upprätt stolpe eller ett plankstycke, på vilket vad som helst skulle kunna hängas, eller som kan användas för att formera (inhägna) en bit mark. Men en modifiering infördes när Roms herravälde och bruk sträckte sig till grekisktalande länder. Även bland romarna verkar crux (från vilket ordet kors härstammar) ursprungligen ha varit en upprätt stolpe och som alltid förblev den mer framträdande delen. Men från det att det började användas som straffredskap tillkom vanligen ett tvärbalkstycke: inte alltid då, emellertid … Det råder emellertid inget tvivel om att den senare sorten var den vanligaste, och att korsfästelsen brukligen utfördes under evangelietiden genom att hänga upp brottslingen på ett kors av trä. … Men den mest vanliga formen, förstår man, var den i vilket det upprättstående trästycket korsades av en annan nära toppen, men inte precis vid den, den upprättstående stolpen löpte över den andra, alltså ”ett kors” och utgjorde sålunda fyra, och inte bara två räta vinklar. Det var på ett kors av denna form, utifrån traditionens allmänna röst, som vår Herre led. … Det kan tilläggas att korsfästelsen avskaffades omkring Konstantins tid, till följd av de heliga samfund som korset nu hade ansamlat kring sig.” (Utdraget är efter bästa förmåga direktöversatt)
Imperial Dictionary visar raka motsatsen till vad Sällskapet Vakttornet försöker bevisa. I stället för att underbygga att korsfästelsen inte kom förrän efter Jesu död och att Konstantin som förde in denna hedniska symbol, uttrycker den framför allt att kors var den framträdande formen av avrättning på Jesu tid, och det var Konstantin som satte stopp för dem.
Resonerarboken går vidare på sidan 210 i svenska utgåvan och sidan 89 i engelska utgåvan med att citera boken ”The Non-Christian Cross, av John Denham Parsons” för att bär upp att Jesus inte dog på ett kors. Exakt vem är denna författare att läsaren ska lita på hans åsikt framför andra forskare. John Parsons var en skeptiker som också skrev Our Sun-God: Or Christianity before Christ som försökte bevisa ett samband mellan Jesus och den egyptiska guden Horus, och skrev information som försökte visa att Shakespeare inte skrev Shakespeare och var medlem i Society for Psychical Research för att förespråka information om de synska och det paranormala. Den forskning som Parsons tillhandahåller angående crux är ganska bristande. Till exempel, citerar han Livius som använder crux till att betyda påle (Livy, xxviii. 29) men tog miste på det. Livius använde ordet palus och inte crux i detta avsnitt – ”Bundna till en påle (deligati adpalum) blev de piskade och halshuggna” (28.29.11). Parsons citerar också Lukianos som säger att Jesus var ”fästad vid en skolops;” (De Morte Peregrini) och hävdar att Lukianos använde skolops som att det hade innebörden av ett enda stycke trä. Men även detta är fel, eftersom Lukianos använder samma verb anaskolopizoó i Lis Consontanium som referens på korsfästelse på en två-balkad stauros.
En annan källa som Sällskapet Vakttornet använder för att indikera att Jesus dog på en påle är De Cruce Liber Tres från 1500-talet av Justus Lipsius. Bilagan eller appendixen till 1950- och 1969-utgåvorna av Nya Världens Översättning och Kingdom Interlinear återger en träskulptursillustration av Lipsius på en påle. I bilagan står det därpå ”Detta är det sätt på vilket Jesus fastnaglades”, vilket ger det tydliga intrycket av att Lipsius underbygger Jesu död på en påle. (Detta ändrades i 1984 års upplaga till ”Fotografiet av crux simplex på vår s. 1578 är en faktisk avbildning från hans bok.”)
En 1980-Vakttornsartikel försöker ge samma intryck av att Lipsius gav stöd för en påle.
”Vare sig träskulpturen är ett verk av 1500-talskonstnären Michelangelo eller inte, så åskådliggör den att man inte alltid har varit så säker på att Kristus fastnaglades på ett kors som kristenhetens ledare i våra dagar har velat få människor att tro. Katoliken Justus Lipsius, som levde på 1500-talet, illustrerade till exempel i sin bok De Cruce Liber Primus hur Jesus fastnaglades på en upprättstående påle. Detta stämmer överens med betydelsen i det grekiska ord som används i bibeln, när det i den beskrivs hur Jesus fastnaglades …” – Vakttornet, 1 juli 1980, sid. 30–31 (sve.) – Vakttornet, 15 februari 1980, sid. 30 (eng.)
Vad som inte nämns är att Lipsius lärde att Jesus dog på ett kors. Hans bok innehöll totalt 16 sådana träskulpturer, 9 föreställande olika former av korsfästelse. Under ett av korsfästelseträskulpturerna är inskrivet (översatt från latin) ”I Herrens kors fanns fyra trästyckedelar, den upprättstående balken, tvärbalken, en trädstam placerad nedanför, och titelplaketten (titulus) ovanför.
Återigen, en av de fåtal Vakttornsreferenser som tillhandahålls för att stödja Jesu död på en påle blir bedrägligt använd och konstaterade i själva verket att Jesus dog på ett kors.
Hedniskt
Organisationen använder regelbundet den flummiga och kontradiktoriska argumentationen om hedendom för att avhålla Jehovas vittnen från att ägna sig åt vanliga sedvänjor. Till exempel kan konfetti inte kastas på ett bröllop eftersom det är ”hedniskt” (trots att få människor har någon aning om vad den hedniska betydelsen och ursprunget kan var) men Sällskapet Vakttornet tillåter att man använder den ”hedniska vigselringen”.
Likafullt görs påståendet att korset inte användes av ’sanna kristna’ och är av hedniskt ursprung.
”Det faktum att korset är av hedniskt ursprung gör inte saken bättre.
Vördandet av korset är inte kristet. Det visar inte kärlek till Gud eller Kristus, utan är ett hån mot det de representerar. Det är ett brott mot Guds bud mot avgudadyrkan. Det upphöjer en hednisk symbol som framställs som kristen. (2 Moseboken 20:4, 5; Psalm 115:4—8; 1 Korintierna 10:14) Att betrakta en hednisk symbol som helig är ett brott mot Guds bud: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? … ’Sluta upp med att röra vid det orena.’” — 2 Korintierna 6:14, 17.” – Vakttornet, 1 maj 1989, sid. 26 (eng. & sve.)
Detta är en vilseledande argumentation, en form av non sequitir (latin för det följer inte). Kristna använder ett kors till minne av Jesu återlösning, och inte som ett förbund med hedniska gudar. Det är sant hedniska religioner har använt olika former av korset, men det följer inte att det gör användningen av symbolen fel. Katter dyrkades som gudar av egyptierna men det är inget skäl för kristna att undvika katter. Korset var en vanlig form av romersk tortyr, inte på grund av någon hednisk konnotation, utan på grund av att det var ett effektivt sätt att förlänga dödens vånda.
Det som gör argumentet om att korset är hedniskt desto mer flummigare är att en påle eller stolpe har en större sexuell och därmed hednisk konnotation än korset. Under kristen tid representerades fallos av egyptiernas och romarnas stolpformade obelisk och hinduiska lingam. Heliga pålar nämns ofta i bibeln, såsom i 2 Moseboken 34:13;
”Ni skall riva ner deras altaren, slå sönder deras heliga stoder och hugga ner deras heliga pålar.”
Om Sällskapet Vakttornet vill finna hedniska koncept i Jesu död behöver de inte leta längre än till sin egen lära om en påle. Jesu död på en påle efterliknar den forntida sumeriska myten om Inanna. Innana steg ned till underjorden. Där förvandlades hon till ett lik av de sju domarna och ”liket hängdes från en påle” i tre dagar och tre nätter. Efter detta återuppstod hon genom föreskrifter av Enki, fruktbarhetsguden (The Hero with a Thousand Faces, Joseph Campbell, 1973, se även Mythology A Visual Encylopedia, Jo Forty 1999).
Om en symbol borde bli förkastad på grund av hedniska rötter, ta då och överväg symbolen för Sällskapet Vakttornet.
Gå till länken http://www.jwfacts.com/images/artemis-ephesis-watchtower-dictionary-of-bible.jpg för att se bilden av gudinnan Artemis i dess helhet, med tillstånd av Dictionary of the Bible McKenzie, John L. The Bruce Publishing Company 1965, sidan 58. Det kanaanitiska altaret är från Rockefeller Museum, nummer 251 i Galleriboken, bild med tillstånd av Tim Bulkeley.
Vakttornet eller Watchtower är också en wicca-term som används inom häxkonst. Vakttornets väktare representerar de fyra elementen, luft, eld, vatten och jord, som åberopas under en ritual för att skapa den magiska cirkeln. (Se The Complete Idiot’s Guide to Wicca and Witchcraft, D. Zimmerman, 3:e utgåvan s.187) “Watchtower” tavlor används i enokisk magi, som utvecklades av John Dee och Edward Kelley på 1500-talet och vidare av Alistair Crowley på 1800-talet. ”Vakttornets struktur är förmodligen den mest välbekanta delen av enokisk magi. Den har blivit populär av Gyllene gryning och dess avkomlingar.” (System of Enochian Magic – 17 februari 2016) Det används i frambesvärjelse, handlingen att åkalla eller frammana en demon.
Avgudadyrkan
Sällskapet Vakttornet hävdar att kristen användning av korset utgör avgudadyrkan.
Varför använder Jehovas vittnen inte kors i sin tillbedjan? (2013-09-09)
Långt ifrån att införas som en hednisk avgudasymbol användes korset som en kristen symbol för att förhindra hednisk avgudadyrkan. I The Australian Financial Review 21 december 2005 förklarar en artikel med titeln ”The Mandylion Mystery” av Dan Goddard varför ingen är säker på hur Jesu ansikte såg ut. En bildframställning av Jesus användes aldrig, med symboler som korset istället, i ett försök att förhindra att hedningar avgudar hans bild:
”Men vet vi verkligen hur Jesus såg ut? Bibeln ger knappa beskrivningar, till och med av lärjungarna, och i mer än 300 år efter hans korsfästelse förbjöd kyrkliga myndigheter att man skapade bilder av honom, av rädsla för att hedningar skulle använda en bildframställning av Kristus som en avgud. Istället användes symboler: ett skepp, frälsningsarken, eller ett kors och en fisk.”
Sällskapet Vakttornet påstår:
Varför använder Jehovas vittnen inte kors i sin tillbedjan? (2013-09-09)
Ändå är det en obetydlig skillnad mellan kristna som använder ett kors som en form av kännetecken och hur Jehovas vittnen använder bilder av jw.org och Sällskapet Vakttornets logotyp. Även om korset är en kraftfull och respektfull påminnelse om Jesus, är Sällskapet Vakttornets veneration av jw.org-logotypen ett billigt marknadsförande av en organisation.
Slutsats
Paulus visade att vi med stolthet borde skryta om Jesu död på korset. Dess användning är en konstant påminnelse om lösenoffrets betydelse för vår eviga existens.
Galaterna 6:14 – ”Aldrig må det ske att jag skulle berömma mig, annat än av vår Herre Jesu Kristi tortyrpåle [kors], och det är genom honom världen har hängts på en påle [korsfästs] för mig och jag för världen.” 1
Forensiska dokumentationer, bibliska skriftställen, Förnicenska fäderna, historia och arkeologi fastställer alla att Jesus dog på ett kors. Språkvetenskapen underbygger att stauros betydde kors före det första århundradet. Korset är inte hedniskt eftersom det kännetecknades med den tidiga kristendomen. Det är osant att säga att det infördes 300 år efter Kristus av Konstantin. Att vissa kristna har missbrukat korset som en symbol för tillbedjan är ingen anledning för att förkasta exakt historia. Sällskapet Vakttornet använde ursprungligen korset, inte som en form av avgudadyrkan, utan närmare sagt som en korrekt historisk symbol att hålla i förgrunden av lösenoffrets betydelse.
Framstöten i Rutherfords predikan var stark anti-katolicism och under sin höga mansröst som president för Sällskapet Vakttornet försökte han avskilja Jehovas vittnen från så mycket av kristendomen som möjligt. Det verkar som att Jehovas vittnen har ändrat sin lära till en påle, inte på historiska eller bibliska bevisens grunder, utan för särskiljandets skull. Att oroa sig över att ett kors skulle kunna uppegga avgudadyrkan bland somliga vittnen visar en bristande tro på medlemmarnas motiv. De flesta människor dyrkar inte själva korset utan använder det som en påminnelse om Jesus. Att hålla fast vid sanningen skulle diktera att kristna erkänner att Jesus dog på ett kors som ett lösenoffer för mänsklighetens synder.
Fotnot
1 Nya Världens Översättnings-återgivning av Galaterna 6:14 är ett exempel på dålig och missledande översättning, eftersom det inte finns någon motivering för att infoga ordet ”tortyr”, den grekiska fras som används är rätt och slätt ”en stauros”.
Artikeln är ursprungligen skriven och publicerad i juni 2005, senaste uppdateringen kom i februari 2016. Översattes från engelska till svenska i september 2022. Länk till källartikeln är: http://www.jwfacts.com/watchtower/cross-or-stake.php
